Mitt liv som pollenallergiker

Idag i tidningen läste jag att våren 2012 är ett helvete för pollenallergiker. Det hade de inte behövt skriva om i tidningen för att jag skulle veta... Här kommer berättelsen om mitt liv som pollenallergiker!

Jag tror att det började när jag var 10-11 år. På den tiden brukade mamma åka och simma en gång i veckan och då fick jag ta med mig en kompis att leka med i badhuset. Jag minns inte att det var under våren, men under en period var jag snuvig hela tiden och fick inte bada (jag antar att det var början på min allergi). Eftersom jag inte kände mig sjuk så försökte jag tjata och luras genom att ta nässpray, det funkade aldrig... Sommaren 1996 skulle vi åka till Italien efter skolavslutningen och på den tiden trodde man fortfarande att det var bra att sola solarium innan man åkte utomlands, så det gjorde vi på mammas jobb vid några tillfällen under våren. Den våren började det klia i mina ögon och i efterhand har mamma berättat att hon var orolig för att mina ögon förstörts i solariet. Det hjälpte dock om jag hade solglasögon på mig, så jag fick dispens i skolan för att ha dem på mig inomhus. Jag kände mig häftig och speciell när jag satt i klassrummet med mina pilotglasögon (jag har iaf för mig att det var sådana). Till slut blev klådan outhärdlig och vi gjorde ett besök hos doktorn, diagnosen blev pollenallergi.

När jag var 18 år gnällde jag hos skolläkaren och han skickade en remiss till lung- och allergimottagningen (eller vad den nu kan ha hetat) i Falun, för att jag skulle få kortisonsprutor. Där fick jag göra pricktest och utblåsnignstest (spirometri). Att jag var björkallergiker var ju ingen nyhet, men jag hade även tendens till astma och fick mediciner utskrivna som jag skulle ta på våren. Jag var rätt dålig på det, eftersom medicinerna är så dyra... Några sprutor blev det inte heller eftersom min kära syster skrämt upp mig genom att säga att man kunde bli tjock av kortisonsprutor!

Förra året var jag väldigt mycket sjuk, förkylningar och hosta som aldrig gick över. När jag skulle cykla någonstans blev jag väldigt andfådd, vilket kändes ovant eftersom jag två år tidigare åkte öppet spår och sprang halvmaraton två gånger. I slutet av sommaren fick jag astmamediciner utskrivna igen, för att få bukt med inflammationen i luftrören. Efter tre månader fick jag göra en spirometri för att se hur det gått. Trots att jag hade tagit astmamedicin i tre månader blåste jag bara 80 % av normalt, efter det fick jag ta dubbel medicinering och kan nu kalla mig astmatiker. De trodde att jag inte märkt av det så mycket tidigare eftersom jag hade så bra kondition! Nu blåser jag normalt i spirometrin och är glad att jag fått medicinen. Det enda som svider är att det inte är säkert att jag får dyka längre... Jag mailade en dykläkare och han sa att konditionen var väldigt viktig, så nu måste jag klara att springa 3 km på 15 min. Jag testade en gång och hade lite svårt att andas i slutet... Men jag jobbar på det och när det är dags får jag kolla upp det närmare.

En bild av alla mina allergi/astmamediciner!