En fin komplimang

Idag fick jag en fin komplimang, att jag var modig som gick min egen väg. För att förstå varför behövs dock lite bakgrundsinformation...

I början av maj fick jag ett erbjudande om ett jobb, som trainee på ett företag i Stockholm. Jag fick en dag att fundera över saken och jag tackade ja. Det kändes bra när jag gjorde det, men senare samma dag ringde de från ett ställe i Uppsala och ville att jag skulle komma på intervju. Jag tackade ja eftersom jag tänkte att det vore skönt att jobba i Uppsala ändå... Jag hade även ett missat samtal som jag misstänkte hade med ytterligare en intervju att göra. Några dagar senare ringde de igen och jag hade rätt i att det var en intervju. Jag hade tänkt tacka nej till den, eftersom detta också låg utanför Uppsala. Men intervjun gällde inte tjänsten jag sökt utan en annan och det fångade mitt intresse. Till slut tackade jag ja till intervjun eftersom hon som ringde lät så trevlig och jobbet verkade roligt.

Då hade jag alltså ett jobb och två intervjuer. Jag var helt överväldigad, för jag trodde att det skulle vara svårt att hitta ett jobb! Trots att detta är en väldigt lyxig situation mådde jag dåligt. Tankarna på vad som var bäst för mig snurrade i huvudet dygnet runt och jag hade konstant huvudvärk. Jag gick på intervjuerna, självklart var de på samma dag, och efteråt var jag helt färdig. Orkade inte tänka på det en sekund till, så jag försökte att låta bli. Det gick så klart inte så bra... Jag fortsatte att bolla mina tankar och blev förmodligen klokare. När de ringde från stället i Uppsala och ville att jag skulle komma på en andra intervju tackade jag nej. Grejen var att det andra jobbet utanför Uppsala lät precis som det jag ville göra, medan det jobbet jag tackat ja till lät som en väldigt bra chans. Om och om igen vann argumenten för traineejobbet och jag bestämde mig för det, men nästa dag så tvekade jag igen. När jag pratade med några av mina närmare vänner förstod de knappt varför jag tvekade, för dem var det helt klart det andra jobbet var det rätta för mig. Sakta men säkert började även jag inse att det nog var sant, men varför var jag så rädd för tacka ja till det? Varför tvekade jag fortfarande?

Mitt i den här vevan åkte P till Mallorca på kurs med jobbet och jag var ensam hemma med mina tankar. Vid ett tillfälle av total ångest och förvirring så skypade vi och P sa att han trodde att jag var rädd för att byta jobb eftersom det innebar att jag var tvungen att ringa till det andra stället och säga att jag ändrat mig. Han hade helt rätt i det så klart. Det enklaste vore ju att bara följa med strömmen och ta det jobb jag redan tackat ja till, för det är ett bra jobb.

Det slutade med att jag tackade ja till det andra jobbet och förra veckan skrev jag på papperna där. Jag ville ha det klart innan jag ringde till det första stället. Jag ringde till dem samma eftermiddag och medan signalerna gick fram så bankade hjärtat hårt i bröstkorgen, jag var så rädd att hon skulle bli arg på mig. Samtalet gick bra och sen jag la på luren har jag känt ett lugn inom mig och jag vet att jag gjorde rätt. Det var det här komplimangen idag handlade om. Jag känner mig väldigt stolt över detta, att jag gick min väg trots att det fanns en enklare väg att gå.

I måndags fick jag ironiskt nog ett mail från det fösta stället där det stod nåt i stil med "Tack för ditt intresse, men vi måste tyvärr meddela att vi har gått vidare med andra sökande!". Jag antar att det var ett mail som gick ut till alla som inte fick jobbet, men jag tyckte ändå att det var lite humor att få det...